|
"Häftigt att se Paul McCartney - ett tag"
Det är häftigt att höra en av musikhistoriens största framföra sina klassiker live.
Jo, men det är det verkligen. På riktigt. Ett tag.
Sedan tappar man intresset en smula. Kalla det Paul McCartney-syndromet.
Jo, men det är det verkligen. På riktigt. Ett tag.
Sedan tappar man intresset en smula. Kalla det Paul McCartney-syndromet.
Häftigt ett tag. Det är häftigt att höra en av musikhistoriens största framföra sina klassiker live. Sedan tappar man intresset en smula.
Paul McCartney ansågsaldrig vara den ballaste i Beatles, men det går inte att runda hans meriter. Själv tycker jag att han var minst lika cool som John Lennon - innan den fantastiska fyran gick upp i rök.
Det är för övrigt svårt, för att inte säga omöjligt, att se Lennon framför sig i en lika spretig och oängslig hitkavalkad som McCartneys aktuella show. Om inte om vore om.
År 2011 är det också knepigt att exakt se vad det var som gjorde Paul McCartney så genial. Han var ju inte bara en stjärna, han var en fantastisk låtskrivare med unik framåtsträvan.
Men det var förstås på lp-skiva. Wings hade sin privatjet, men rollen som arenadomptör har Paul McCartney aldrig varit någon demonregissör. Medan Mick Jagger låg och torrjuckade frenetiskt på alla kontinenter lutade sig Paul mest nöjt tillbaka. Han är ett älskvärt charmtroll som förefaller stolt och glad över sin rockhistoria, men som verkar ha funnit sig i att han aldrig mer kommer att skapa någon ny. Så han försöker inte ens.
Det är lite synd, för i showens akustiska nummer är han något spännande på spåren. Då är han på väg att ta flera av sina klassiker ett steg längre.
Men för det mesta påminner konserten alltför mycket om Sir Pauls senaste Sverigebesök. Det är lite pliktskyldigt, det är välvilligt publikfriande med en legendar som repat in en rad oneliners på svenska och kommer viftande med blågula flaggan lagom till extranumren - men det är inte särskilt spännande.
På en punkt är det till och med snålt. Man kan med rätta fråga sig varför en man som är god för en miljard snålar in på såväl blåsorkester som stråk-sektion. Svaret är antagligen att han inte bryr sig nämnvärt längre. Han förefaller nöjd med att spela sina favoritlåtar och träffa publiken.
Man får väl köpa det. Det är helt ok. Men det är inte mer.
Det är för övrigt svårt, för att inte säga omöjligt, att se Lennon framför sig i en lika spretig och oängslig hitkavalkad som McCartneys aktuella show. Om inte om vore om.
År 2011 är det också knepigt att exakt se vad det var som gjorde Paul McCartney så genial. Han var ju inte bara en stjärna, han var en fantastisk låtskrivare med unik framåtsträvan.
Men det var förstås på lp-skiva. Wings hade sin privatjet, men rollen som arenadomptör har Paul McCartney aldrig varit någon demonregissör. Medan Mick Jagger låg och torrjuckade frenetiskt på alla kontinenter lutade sig Paul mest nöjt tillbaka. Han är ett älskvärt charmtroll som förefaller stolt och glad över sin rockhistoria, men som verkar ha funnit sig i att han aldrig mer kommer att skapa någon ny. Så han försöker inte ens.
Det är lite synd, för i showens akustiska nummer är han något spännande på spåren. Då är han på väg att ta flera av sina klassiker ett steg längre.
Men för det mesta påminner konserten alltför mycket om Sir Pauls senaste Sverigebesök. Det är lite pliktskyldigt, det är välvilligt publikfriande med en legendar som repat in en rad oneliners på svenska och kommer viftande med blågula flaggan lagom till extranumren - men det är inte särskilt spännande.
På en punkt är det till och med snålt. Man kan med rätta fråga sig varför en man som är god för en miljard snålar in på såväl blåsorkester som stråk-sektion. Svaret är antagligen att han inte bryr sig nämnvärt längre. Han förefaller nöjd med att spela sina favoritlåtar och träffa publiken.
Man får väl köpa det. Det är helt ok. Men det är inte mer.
Av Anders Nunstedt
anders.nunstedt@expressen.se
anders.nunstedt@expressen.se
Publicerat 11 dec 2011
No hay comentarios:
Publicar un comentario